-Jag flyr verkligheten en stund!
Jag har cellförändringar i min livmoderstapp.
Jag vill inte dö var min första tanke när jag fick hem mitt brev med en remiss till gyn.
Jag stod vid brevlådan och började tokgråta och det enda jag kunde tänka på var att jag inte ville dö.
Jag satte mig ner och bara tittade på pappret,tänkte tanken att riva sönder det och slänga det i sopan och glömma allt..
Jag ringde numret som stod på pappret och som vanligt var det inte telefontid just då.
Jag som hade tusen frågo.Inte för att jag tror dom skulle kunna besvara dom via telefonen men ändå..
Jag ville bara prata med någon,få en tid liksom..
Jag har suttit på kvällarna och googlat massor.
Läst allt jag kommit åt,men insett att det är nog lika bra att vänta tills jag får veta på riktigt.
Så den 17 september kommer dom att göra mer ingående prover och dessutom titta på tappen i mikroskop.
Det är allt jag vet i dagsläget.
Jag är orolig,massor orolig.
Jag försöker att inte tänka på det,men ibland kommer det över mig.
Men innan jag tar tag i detta så åker jag och barnen till Cypern igen med min bästa mamma!
Vi åker nästa Fredag och då ska jag bara njuta!
Det känns skönt att lämna det hemma i en vecka och när jag kommer hem så vet jag att detta kommer att fixa sig!
Förstår känslan och oron, och väntan. Skönt att ni ska iväg så du får koppla bort det lite, men oroa dig inte! Duär en stark tjej och som andra redan sagt: Det är skitbra ju tidigare sånt här upptäcks så det här kommer att lösa sig på ett bra sätt. Men visst vänder det lite på perspektivet att uppleva en sådan sak :/
Förstår att du är orolig, men det kommer gå bra ska du se!
Det är ju jättebra att dom upptäcker sånt i tid så dom kan göra något åt det och undersöka dig ordentligt.
Det kommer gå fint!
Vore jätteroligt att träffas och låta pojkarna leka! Kanske nästa vecka om ni har tid? :)
jag tänker inte säga att det kommer att bli bra, det kan jag inte lova. Jag kan säga att jag vet hur det känns för att jag har vart där. Jag kan förstå hur du mår och relatera till din rädsla.
Jag kan av erfarenhet säga att man kan leva ett bra liv med cellförändringar, det behöver inte innebära värre saker än regelbunda besök, ett 20 min obehagligt besök och sedan några års hopp och lek till nästa gång.
Hälften av alla dom sakerna du oroar dig för kommer aldrig att hända, resten händer i alla fall och dom kan vi ändå inte göra något åt. Hur som helst är vi supermammor och kommer inte ge upp utan en strid.
Jag har också haft förändringar i livmodertappen. Brevet man får hem är de värsta jag varit med om, hur kan dom ens komma på tanken att skicka ett brev och skriva något man inte har en aning om va de är, med slutet av meningen att man kan ha cancer. Jag störtgrät i panik när jag läst brevet. Tänkte samma som dig ,jag vill inte dö. Sen när jag pratade med en läkare berättade dom att det är väldigt vanligt, oftast ingen fara, dom tog bort de yttersta på min livmodertapp med en knips grej typ. Läste att det skulle göra så himla ont och att man kanske inte kan få barn sen. Jag tyckte inte de gjorde de minsta ont, och blev gravid 3mån efter jag sluta med p piller. Jag googlade också. Står enbart bara skit! Det kommer gå super, ingreppet är enkelt, gör inte ont, sen får du gå på återkom ibland för att se så du inte får med cellförändringar, för säkerhetsskull. Men du behöver inte vara orolig, det kommer gå super bra!:) / sara andersson