Jag börjar bli rädd för tiden.
Helt allvarligt är jag livrädd för tiden.
Dagarna springer iväg,veckorna kommer och går och åren snurrar fortare och fortare.

Jag är 25.
What the fuck?
Hur kunde jag bli 25?
Jag måste intala mig själv att jag verkligen är 25 för jag känner mig inte en dag över 20.
Hur blev jag helt plötsligt så gammal?

Lucas är 3½ år.
Hur kan han helt plötsligt vara det?
Det var ju nyss vi låg på BB med våran nyfödda guldklimp.
Nu har guldklimpen vuxit sig till en liten kille som nästan klarar allt själv.
Jag pratar med honom,han pratar med mig.
Han ritar,han skriver och han kan köra fyrhjuling alldeles själv.
Nyp mig i armen,för jag hänger inte med.

Liam är 1½ år.
Hur kan han ha blivit det helt plötsligt?
Det var ju inte längesedan vi fick reda på att Lucas skulle bli storebror.
Det känns som igår när vi låg där med våran andra underbara lilla guldklimp på BB.
Nu går han,han pratar litegrann och han är jättebusig och älskar att göra hyss.
Han är ingen bäbis längre.
Nyp mig i armen en gång till,för jag hänger inte alls med.

Åren går och tiden försvinner från oss.
Vi blir äldre och barnen kommer att växa upp.

Jag vill stanna så här,ett tag.
Stanna upp och betrakta allt och njuta för fullt.
För en dag så kommer denna tid bara att vara minnen,precis som jag nyss minnts mina barns första tid i livet.

Livet är underbart och värdefullt.
Därför är det viktigt att vi tar tag i livet och lever det!
För en dag kommer allt minnen!

Lucas nyfödd.

Liam nyfödd.

Älskade älskade ungar,ni är mitt allt!♥