Jag är inne i en riktig "gråtperiod" nu.Jag gråter för allt.Inte för att jag nödvändigtvis måste vara ledsen.Dirket jag ser eller hör något som berör mig kommer tårarna.Jag kan sitta och titta på tv,och helt plötsligt börjar jag tokgråta.

Jag har ju redan berättat om när jag började tokgråta för att jag insåg att Lucas börjar bli stora killen.Igår var det iallafall dags igen för en liten gråtattack.

Jag stod och skrubbade utemöblerna säkert hur länge som helst.Och aldrig blev dom så rena som jag ville.Och resultatet?Jag satte mig ner och började storgråta.
Tony satte sig ner brevid mig och frågade vad som hänt.Jag berättade som det var att stolarna är skitiga fast jag tvättat dom..
Tony började iallafall att små le,och pussade mig i pappan och sa att han tyckte jag var jätteduktig.

Efter ett tag kommer han tillbaka igen och säger:
Om du inte skulle ha varit gravid nu skulle du ha blivit så arg för att stolarna inte blev nog rena att du kastat något.Och förmodligen skulle det ha gått ut över mig.
Men nu när du är gravid blir du ledsen,och för mig är det bättre.Det är lättare att trösta dig då.

Är det inte kärlek säg?