Hej Veronica.
Idag är det 11 år sedan du var tvungen att lämna oss..
Jag minns den dagen som igår,dagen jag aldrig kommer att förstå..
Endast 14 år gammal var du tvungen att lämna oss kvar och gå..
11 år har gått sen jag såg dig sist,fast i mitt hjärta lever du kvar.

Jag vet att du sitter på dina rosa moln och tittar ner på oss.
Jag antar du får dig ett gott skratt då och då.
När himlen är härligt rosa,så tittar jag upp och vinkar åt dig.

Jag önskar så att du också skulle ha fått uppleva allt vi får och kommer att få uppleva.
Jag önskar du var kvar..
Du skulle inte ha behövt gå endast 14 år gammal.
Det känns så orättvisst mot dig.
Du skulle ju också ha fått bli vuxen.
Du skulle ju också ha fått utbilda dig till det du ville.
Du skulle ju också ha fått skaffa familj.
Du skulle inte bara bli 14 år gammal.

Det finns en mening i allt som sker sägs det..
Men i denna stund kan jag inte den se..
En liten tröst har jag ändå.
Alla fina och vackra minnen av dig jag har.
Inom mig kommer du alltid att finnas kvar.
♥