I morgon är det en vecka sedan jag drog ut min jävulstand.
Sedan dess har det varit ett rent helvete..
Både för mig,min familj och hela min omgivning.
Jag har så ont att det inte går att beskriva.
Jag kan inte äta,på nätterna vaknar jag 2-3 gånger av smärtan och jag har ingen energi eller ork att göra någonting.
Jag gråter när jag vaknar på nätterna eftersom det gör så ont.
Jag gråter på dagarna eftersom det inte vill ge med sig.

Jag orkar knappt laga mat,leka med barnen eller prata med pappan.

Jag överdoserar Alvedon,Ipren och Treo och jag är så rädd att jag ska dö eller att min lever ska sluta fungera.
Jag har fått starkare tabletter,men dom vill jag inte ta eftersom jag blir helt borta av dom.

Jag går runt i min egen värld och vill bara att dagarna ska försvinna och att det onda en dag kommer att vara borta.
Just nu tror jag att jag kommer att ha ont hela livet..

Jag har pratat med min tandläkare och han säger att det kommer att gå över.
Men jag vill inte leva såhär.
Jag vill vara jag,inte den här personen som jag är just nu..

Jag tillför verkligen ingen glädje just nu.

Idag när övriga familjen åt middag brast det för mig igen.
Jag började tokgråta vid middagen och den kärlek jag fick från barnen då är oslagbar.
Lucas frågade om jag hade ont i munnen och strök och kramade mig hårt.
Liam strök mig i håret och kramade mig.

Pappan får dra det tyngsta lastet nu,för jag orkar inte göra någonting alls.
Jag städar inte ens,och då är det något som inte är som det ska.

Så snälla,kan inte bara smärtan avta så att jag får bli mig själv igen..