-Jag saknar dig Veronica..

Idag är det 9år sedan en av mina vänner dog.Helt ofattbart att tiden går så hima fort.Det kändes som att vi fick det hemska beskedet igår,men det är 8år sedan idag.

Jag har så otroligt många minnen av dig Verconia.Och varje gång jag ser att rosa moln på himlen vet jag att du sitter där och tittar ner på oss.Och varje gång jag ser dessa rosa moln kommer alla underbara minnen av dig tillbaka.
Förut grät jag när jag tänkte på alla minnen,men nu skrattar jag åt dom.Tänk så roligt vi haft!
I mitt hjärta kommer du alltid ha en stor plats,och mitt hjärta kommer alltid komma ihåg dig som världens gladaste tjej.Du verkligen älskade livet.Du var alltid så posetiv och sprallig.
Varför kan livet vara så orättvisst?

Bara 14år gammal var du tvungen att lämna oss alla.Du lämnade ett så enormt stort hål i oss alla.Det tog mig flera dagar att verkligen inse att du aldrig mer skulle komma tillbaka.Att du aldrig mer skulle komma tillbaka till skolan.Att du aldrig mer skulle skolka med resten av våran tjejgäng.
Att du aldrig mer skulle gå med oss andra och tjuvröka.
Att aldrig mer få höra dina uppmuntrande ord,eller ditt skratt.
Det är inte rättvisst!

Jag var förbi din grav just innan jag skulle få Lucas.Jag kunde inte hålla tårarna borta.Det är så smärtsamt varje gång jag är vid din grav.Du ska inte ligga där!

Men fast vi inte ser dig mer vet jag att du är med oss.Att du tittar till oss då och då.
Och varje gång det är rosa moln på himlen sitter du där och tittar ner på oss.
Varje gång jag ser dina rosa moln vet jag att du är hemma,hemma med dom andra änglarna.


Tack för din kommentar!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: